What’s the plan?

.

Idag nådde vi en vändpunkt. Vad märkligt det är med kreativa processer, aldrig lär vi oss. När man stött på så mycket krångel att man är nära att ge upp och tänker:
”Näe, allt var ett stort misstag och nu skiter vi  det här. Det kommer aldrig att gå…”
När man fäller tårar i frustration och inte kan se hur man ska kunna fortsätta. Då vänder det.

I morse fick vi ett positivt mejl att vi ska få tillbaka mer än vi trodde på skatten och har uppenbarligen lyckats förklara för Nya Zeeländska skatteverket varför vi heller inte heller betala tillbaka pengar vi fått tidigare. Det är en stress varje gång myndigheter sätter sig på en och trycker till, och oerhört skönt att kunna veckla ut sig igen. Strax efter det mejlet och vår lyckliga familjekram ringde kafferosteriet Underground, som i våras nappade på att sponsra oss och vår foodtruck med en espressomaskin. Vi var rädda att de hade hunnit ändra sig eftersom allt tycks ta längre tid för oss än vad vi någonsin kunnat föreställa oss, men samtalet idag var enbart positivt. Om allt nu går vägen kan vi hämta upp espressomaskinen i veckan och installera den i vår housetruck för säsongen. Senare under dagen fick vi fem(!) inbjudningar till olika sociala evenemang och träffar. Igår misströstade vi lite över hur svårt det är att komma in i det sociala gänget igen när man varit borta några månader. Baksidan av pendlandet mellan två länder. Vid lunch ringde barnen bästa kompisar här i Oamaru och ville komma förbi på eftermiddagen. Små saker som betyder så oerhört mycket. Det är i mötet det sker, som vi brukar säga. Utan möten blir livet så tomt och det ”känns som man inte finns” för att citera vår son.

Annars håller vi på att skapa ett H E M. Jag, Ingrid, spacklar, målar och skapar ny färgskala i husbilen. Jag är inne på sjunde rullen maskeringstejp – det är oerhört mycket trälister i vårt lilla bo! Jag har rivit ut de väggfasta britsarna i köksdelen och förstås skapade jag en massa nya hål i väggarna. Spackla, slipa, spackla, slipa, måla med grundfärg… Under britsarna fanns förstås inte det vackra träet som annars täcker golvet. Tänka, tänka, lösa lösa. Ola plockar isär vår nyinköpta soffa för att montera den till en fem centimeter kortare möbel. Inget passar i en husbil med udda mått, allt behöver anpassas och varsamt omvandlas. Vi snickrar små fiffiga luckor, hittar beslag som vi vänder uppochner och använder till motsatta ändamål. Alla lampor går faktiskt att både tända och släcka nu efter att Ola kartlagt och renoverat varenda kabel hemmet erbjuder. Cafédisken har fått gråa luckor, samma nyans som ytterdörren och det nyrenoverade klaffbordets underrede. Sovrummet har fått 360 grader nya ytskikt och det känns som att vi sakta men säkert lyckas mota ut de förra ägarna ur ”huset”. Fortfarande täcks det mesta i vårt hem av ett fint slipdamm, men vi pausar vardagsbestyren inne hos våra värdar Helen och Mark med matlagning och kvällsmys vid olika skärmar. Obegränsat Internet är en sällsynt lyx i detta land så vi gottar oss bäst vi kan dessa veckor. När vi väl flyttar in till hundra procent i husbilen är det stearinljus och böcker som gäller på kvällen. Eller en film då och då om solcellerna laddat batteriet flitigt under dagen.

.

.

.

Ugnen som fru Bagerska har tänkt att baka bröd i behöver en liten översyn. Den värmer effektivt hela husbilen istället för att grädda degen, och läcker med andra ord alldeles för mycket värme. Isolering är ett ord få känner till här i Landet Mittemot, varken på hus eller ugnar, så vi får se vad vi kan komma på för smart lösning. Vi inser mer och mer för varje dag hur komplicerat det är att försöka skapa sig ett rullande hem där man är självförsörjande på alla faciliteter. Även om många fiffigheter fanns i vår housetruck redan när vi köpte den handlar det också om att kunna hantera alltihop. Och fortfarande hålla sams! Vi har gått igenom ett antal småkriser på det området och tack vare dem insett att vi behöver få känna oss trygga innan vi rullar iväg. Att vi behöver ett hem som funkar oavsett vart vi hamnar och vilka praktiska problem vi än kommer stöta på. Något som förefaller självklart när man skriver det, men som vi nog inte hade förstått hur viktigt det var för oss förrän gjorde oss av med det vi hade. Krångligt kommer det att bli oavsett. Precis som all vardag…

Dagligen får vi frågan: ”What’s the plan?”
Det har stressat oss eftersom vi haft känslan av att vi inte lyckas med någonting. Känslan av misslyckade har legat som en filt över oss, men jag tror att vi idag lyckades skaka av oss den. Det är tufft att skapa nytt. Ingen har tidigare gjort det vi provar nu. Ingen har någonsin bott, hemskolat och drivit café i ett och samma fordon på Nya Zeeland tidigare. Vi har ingen förebild att ta efter. Oftast är det befriande, flödande kreativt och en stor förmån. Men lika ofta trillar vi ner i tvivel och osäkerhet.

Igår skapade vi ett svar på frågan som vi hoppas kommer att hålla. Vi siktar på att rulla iväg i början av december och resa runt på Sydön under sommarmånaderna. Det vill säga fram till mars nästa år. Då tar vi ett nytt beslut huruvida vi vill stanna på Sydön eller resa upp till Nordön under hösten, april och maj, innan vi reser tillbaka till Sverige igen i juni. Vår strävan är att sakta, men långsiktigt, bygga upp ett företag här på Nya Zeeland. Resan får visa oss hur det kommer formas. Med oss har vi en espressomaskin, kunskapen att skapa goda bakverk, två härliga barn, en musikalisk bakgrund och inspiration att skapa kreativa hantverk. Anything can happen!