D E N F Ö R S T A K O P P E N K A F F E
Vi blickade ut över Stilla havet som vi så länge hade längtat efter. Men det enda vi kunde känna inombords var tomhet.
Drömmen var att resa längst bort länge för att varva ner och hitta oss själva. Uppleva lugnet i den böljande naturen och betrakta några betande får. ”Ta ut och lägg till, res vart ni vill” hade det stått på bröllopsgästernas gåvokort och pengarna hade räckt till våra första flygbiljetter runt klotet. Vi hade lämnat ekorrhjulet på Kristinagatan och hade äntligen nått det mytomspunna Nya Zeeland.
Vi vet fortfarande inte vad vi hade förväntat oss mer än den abstrakta bilden av en rogivande, grön kulle. Spontaniteten som skulle göra oss fria hade istället mynnat ut i osäker gråt och tandagnisslan. Som nygifta, naiva backpackers på det nya millenniets första dagar var vi nu osams, förvirrade och utan kunskap om vare sig valutan eller klimatet. Ett sunkigt vandrarhem kostade oss hundralappar vi inte hade och fåren var långt utom synhåll. Drömmens uppfyllelse låg för våra fötter, men hade den redan slukats av havets vågor?
En brun Toyota Corolla blev vår trogna vän som tog oss runt utmed Nya Zeelands spektakulära kuster. Vi arbetade för mat och husrum hos självförsörjande farmare och tomheten ersattes dag för dag av inspirerande Möten. I februari 2000 drack vi en kopp kaffe på the Wholemeal Café i Golden Bay. Där och då fick vi hela visionen till det som blev vårt svenska företag Englas Skafferi med surdegsbageri och lantcafé. Vi fastnade för Wholemeals förmåga att förmedla livet som en helhet. Där fanns tid och plats för möten – mellan människor, kultur och kvalitativ mat. Vi inspirerades av entreprenörsandan, kreativiteten och det ekologiska tänkandet.
Cafélokalen var en ombyggd gammal teater med en flygel på läktaren för söndagspianistens improvisation, meterhöga konstverk på väggarna och ljuvliga dofter direkt från köket. Vid borden satt en fascinerande blandning av slipsklädda affärsmän, stickande tanter och trendiga äventyrare. Vi fann vår gröna kulle på fårfarmen Te Hapu strax intill och några helande veckor där gav oss modet att bejaka vår dröm.
Väl hemma igen antog vi utmaningen att börja omvandla drömmen till verklighet. Vi sökte, fann och köpte Lännäs Södra Skola. 60 dygns renovering och en bebis senare skojade vi om att med så mycket nyfikna besökare kunde vi lika gärna öppna ett café. Sagt och gjort – när bebisen hade blivit två år skruvade vi upp en bänkskiva i dörröppningen till köket, satte upp en lapp på Ica och öppnade Englas Skafferi under vår semester sommaren 2004. Vi serverade tusen besökare på fem veckor och anordnade en kulturscen med tio konserter.
I den takten fortsatte det. ”Hur svårt kan det vara?” tänkte vi och körde på. Under den första sommaren blev bebis nummer två till – vi minns inte riktigt hur, men vi tog det som ett tecken på att vi mådde bra! Det blev rockkonserter, chokladprovning med klassisk gitarr och prova-på-square-dance. Vi arrangerade salsakvällar med ett liveband, en dansinstruktör och en livekock som lagade mexikanskt. Temakvällen ”Kärlek Het som Chili” besöktes av en känd kokboksprofil, en präst och en tangodansare. Joybells kom med luciatåg på våra julmarknader och vi erbjöd sconesbufféer och kanelbullsfester. Transportstyrelsen var på bakkurs, Läkemedelskommittén på brödprovning och vi stod som konferensvärdar för företag som tränade kommunikation genom teatersport. Bussresor mumsade nybakat från plåten och hundratals hemmabagare kom på bakkurs.
För oss som kulturarbetare inom musik och teater – Ingrid som skivproducent, Ola som fritidsledare och dramapedagog – var det hela tiden Mötet i gruppen som stod i centrum. Vi drevs av att inspirera andra till mer än de själva trodde var möjligt. Att erbjuda en genuin, kreativ kvalité på allt från Mat till Möte. Efter några år släppte Ingrid sitt andra jobb, byggde bageriet och började utveckla surdegsbakandet på heltid. Ola släppte så småningom sitt andra jobb och verksamheten rullade hela året med konferenser, bakkurser, evenemang och café.
Efter sex år hade orken tagit slut och nästan vi också. Ända sedan vi lämnade Nya Zeeland som nygifta hade vi hoppats på att kunna återvända. Men så blev vi husägare, småbarnsföräldrar och egenföretagare. Då passar det aldrig att resa till andra sidan jordklotet. Men till slut den där regniga, gråa novemberdagen 2009 följde Ingrid den lilla, svaga rösten inuti och köpte fyra flygbiljetter. Utan att ta upp det i familjerådet först. Det var det bästa hon kunde ha gjort.
Vi reste tillbaka till Nya Zeeland med fyra resväskor och varsitt barn i handen. På första dagen köpte vi en bil som vi kunde sova i och under tio veckor arbetade oss runt på farmer för mat och husrum. Precis som vi hade gjort tio år tidigare, men nu tillsammans som familj. Vi fick återkoppla till drivkraften vi i vår slitenhet trodde vi hade förlorat. Vi fick tillbringa tom tid tillsammans och återupptäcka värdet i varandra. Vårt familjeäventyr gav mersmak och inspirerade till fler resor i inspirationens tecken.
Vi gav aldrig upp och vi bestämde oss för att hålla ihop. Vi föll, reste oss och fattade nytt mod. Om och om igen. Med öppna sinnen fann vi alltid nya vägar och bakom varje krök förväntade vi oss optimistiskt att få se målsnöret. Det tog femton år, men det var värt varje steg. Vår resa har egentligen bara börjat!
”Twenty years from now
you will be more disappointed
by the things that you didn’t do
than by the ones you did do.
So throw off the bowlines.
Sail away from the safe harbour.
Catch the trade winds in your sails.
Explore. Dream. Discover.”
Attributed to Mark Twain