Solen skiner, körsbärsträden blommar och fåglarna kvittrar. Motellet är så tyst att jag fick väcka familjen klockan halv två på eftermiddagen. Halv tre på natten för våra kroppar… Hej, hej jetlag.
Den andra flighten från Singapore blev fyra timmar försenad. Som om inte 24 timmar i flygstol på ett drygt dygn kunde räcka, blev vi sittande fyra timmar extra på marken i Singapore. När alla i planet satt sig, spänt fast sig och var redo att lyfta meddelades det att air condition var trasig och att flygplansteknikerna i bästa fall kunde få en reservdel placerad inom två timmar. Två timmar blev tre och tre timmar blev fyra. Lite halvgnälliga kände vi oss efter att just ha avverkat den första tolvtimmarsflighten och gärna ville komma till ro. Klockan var halv tre på morgonen i våra kroppar och barnen hade ännu inte fått en blund. Halv sju på morgonen lyfte vi till slut och jag var imponerad över att barnen över huvud taget fick i sig sin frukost innan de slocknade. Fördelen med utmattningsupplevelser som dessa är att en familj sover gott efteråt… Ihopkrupna i flygplansstolar och gott i nya sängar efter en taxiresa till motellet. Vi är snurriga som vanligt. Kroppen har en klocka, solen en annan. Men vi mår alla bra, är glada över att vara tillbaka i Auckland och gillar det faktum att vi bokade två nätter på samma motell. Idag har vi ingen uppgift mer än att finnas. Allt kan vänta till imorgon.
Barnen sitter inlindade i varsin filt i soffan och fnissar lyckligt och igenkännande åt Nya Zeeländska TV-reklamer. Det är de konstigaste sakerna som gör att man känner sig hemma. Som smaken av Vogels toast till frukost och dialekten hos vädergubben på nyheterna. Vi försöker sparka igång våra mobilabonnemang, kontakta våra vänner i Wellington som vi ska flyga till imorgon, avgöra om de mobila internetabonnemangen tagit ett litet steg närmre den europeiska marknaden och försöker hitta schampoflaskorna i en av alla elva resväskor. Alla väskorna kom fram förresten. Häftigt att det funkar varje gång! Åter lovar vi oss själva att sluta släpa så mycket saker runt klotet. Samtidigt är jag i smyg grymt nöjd över att vi fick med de mörkbetsade spegellampetterna med smidesljusstake och de 47 stearinljusen från IKEA…
Imorgon flyger vi vidare ner till Nordöns sydspets och huvudstaden Wellington. Vi är inbjudna till våra israeliska vänner, familjen Tabor, som vi träffade på en farm i maj förra året. Vissa människor bara klickar man med och det är liksom självklart att kunna intensivumgås ett och ett halvt år senare. Ilan och Shavit lämnade välbetalda, höga tjänster i Tel Aviv inom branscher vi knappt kan stava till för att hitta ett långsammare liv tillsammans som familj någon annanstans på klotet. I Israel samlar man som anställd in en bonus på en extra årslön vilken utbetalas vart åttonde år. När deras tur för utbetalning kom efter en lyckad karriärsklättring, bestämde de sig för att använda pengarna till ett sabbatsår. Livsresan med barnen Eviatar och Hagar, 12 och 9 år, började med en enkel tillvaro baserad på helt nya preferenser i Indien. Men Nya Zeeland med det enkla farmlivet, den mäktiga naturen, de kreativa vänliga människorna och det vackra ljuset var det som fångade deras hjärta. Under några år har de fram till idag, precis som vi, jobbat hårt för att kunna söka uppehållstillstånd i Landet Mittemot och nu sålt sitt hus i Tel Aviv. Det ska bli otroligt spännande att höra vad som hänt sedan sist. Live över ett glas rött i deras trädgård. Facebook-kontakten har varit tät oss familjer emellan men att skratta ihop, dela måltider, prata till sent och tillsammans sucka över hur högljudda barnen är ska bli fantastiskt!
.
.
Efter helgen vet vi dock inte riktigt hur vi ska få ihop det med boende. Vi vill stanna längre i Wellington nu när vi äntligen har chansen. Vi har inte varit där på flera år och vet att det kommer ta tid innan vi kommer köra norrut med vår housetruck och ta färjan upp till Nordön. Spontanitet i all ära, men efter en kall sommar i husvagn på svensk camping är improvisationskontot ganska uttömt. Just nu, alldeles jetlagutmattade, känns det ganska jobbigt. Flygbiljetterna från Auckland till Wellington bokades hemma i Sverige när vi hade fått tre olika löften om boende på stranden under våra första två veckorna på Nya Zeeland. Alla tre löften upplöstes osannolikt i intet och vi står nu utan boende. Flygbolaget Jetstar, Oceaniens motsvarighet till Ryanair, är totalt oflexibla på att låta oss boka om inrikesbiljetterna trots att vi köpt till extra ombokningsskydd. Det finstilta var så fint att det inte ens stod på bokningssidan… Att helt förlora biljetterna och boka nya direkt ner till vår housetruck på Sydön känns ruskigt trist och väldigt dyrköpt. Under väldigt lång tid har vi försökt återse våra vänner och nu skulle vi äntligen få tid tillsammans. Egentligen har familjen Tabor inte något stjärterum trots hjärterum i sitt lilla hus, men har med rådande situation ändå bjudit oss välkomna ner över helgen. Så vi chansar. Förhoppningsvis nappar någon på en av alla nya krokar vi lagt ut nere i Wellington så vi kan stanna lite längre än till måndag.
Vår egen lilla blå Mazda står parkerad på Sydön i Christchurch och vår housetruck står ytterligare många mil söderut nere på olivlunden i Oamaru. Om några veckor är vi redo att möta dem båda igen. För första gången i livet har vi faktiskt ingen brådska. Eftersom barnen är hemskolade och jobbet vilar mellan två högsäsonger kan vi ta dagen som den kommer. Vi behöver inte dra in mer inkomst än vi gör av med. Gör vi inte av med något behöver vi således inte jobba. Enkel matematik som är ganska svår att vänja sig vid.