I kväll kommer vi flimra förbi i den svenska TV-rutan när SVT startar den andra säsongen av dokumentärserien Familjer på äventyr. Vad vi förstått kommer det bli en liten ”vad hände sen” med oss fyra familjer som träffade er på tisdagskvällarna i fjol. Veteranerna i Brasilien, Nybörjarna i Indonesien (som vid det här laget hunnit bli beundransvärt rutinerade), Seglarna som vände hemåt och så vi, Nybyggarna på Nya Zeeland.
Det känns fantastiskt roligt att i skrivande stund känna att vi som familj har hittat rätt. I TV-serien skildrades vårt sökande och vi har under året som passerat blivit Nybyggare, men inte på det sätt man kanske först associerar till. Sedan TV-teamet lämnade oss i oktober 2014 har vi jobbat hårt för att uppfylla vår största dröm. Vi har hittat husbilen som vi drömt om i femton år, housetrucken Coffelia. Vi har lyckats köpa den och inreda den till vårt hem. Vi har under ett års tid blivit experter på myndighetstillstånd och problemlösning. Tagit lastbilskörkort, fått vår skräddarsydda läroplan för barnens hemskoleundervisning godkänd och ordnat tillstånd från Nya Zeeländska Livsmedelsverket att bli landets första ambulerande café utifrån ett rullande privatbostad. Vi har hunnit med en hotande sjukhusvistelse, en lång sommar i Sverige och sålt av allt vi inte kunde rymma i vårt nya rullande hem. Vi har byggt om vårt lastbilschassi för att bygga in en generator, vi har svetsat ett podium för kunderna att nå serveringsluckan, skräddarsnickrat möbler, byggt om halva vår housetruck med en cafédel och till slut, ett år senare än vi trodde: rullat iväg på vårt största äventyr någonsin.
.
.
När barnen var fyra och sju år gjorde jag, Ingrid, det som i vår situation behövdes för att bevara familjen: köpte fyra biljetter till Nya Zeeland utan att konsultera familjerådet. Familjen fick välbehövlig tid att under tio veckor hitta tillbaks till kärnan. Något vi då inte kunde ana skulle leda till sex vintrar i Landet Mittemot. Nu på vår sjunde resa till vårt andra hemland lever vi äntligen som vi menar. Vi har hittat ett sätt att leva efter våra värderingar genom att pendla mellan det bästa av två världar. Enkelt med få prylar, väldigt låga utgifter, mycket tid för vad som än dyker upp och med en hel mängd möjligheter. Vårt liv innebär som alla andras hårt arbete och mycket krångel. Vägen hit har varit oerhört mycket svårare än vi någonsin kunde fantisera om, men vi är så otrolig tacksamma att vi har klarat det så här långt. Dagen före julafton kastade vi loss från vår säkra hamn och lever nu ”on the road”. I vår housetruck är vi helt självförsörjande på el, vatten och avlopp så länge vi stannar till för att tömma och fylla på någon gång per vecka. Vi kan parkera varhelst vi finner fina människor, vacker natur och en platt parkeringsplats. Var vi än kommer får vi äntligen göra de två saker vi brinner för: möta andra för att själva utmanas och utvecklas och utifrån det vi kan och har bidra med något gott.
En nybryggd espresso med en nybakad scones öppnar upp till de mest fantastiska samtal. Med mamman som just fått en diagnos på sin son, havsfiskaren Allen som av cancer blivit tvungen att flytta med sin hund till en asfalterad villaförort. Morgonkaffe till guldgrävaren som mest ser dagens ljus ovan mark för en öl på verandan varje kväll, eftermiddagskaffe till westernsadelmakaren som hjälpte oss att sy fästen till våra banderoller och varm choklad till farfar Alex som tagit med sitt barnbarn ut i rullstol på söndagspromenad skapar djup i våra livsperspektiv. Under jul- och nyårshelgen kom vi in i rutin med att tre gånger om dagen servera dubbel espresso till campingägaren Stu vars största längtan är att hjälpa utbrända medmänniskor ut i arbete igen. Vi möter människor där de är mitt i sin strävan, sin passion, sin glädje och sorg. En kopp kaffe och ett samtal gör gott för en anhörig innan begravningen för den trettonåriga grabben från byn som blev påkörd av en fritidsbåt på sin första sommarlovsdag. Några chokladscones gjorde dagen för de tyska camparna som frusit sig igenom den regniga natten i sitt lättviktstält och var även en fin tacksamhetsgest åt sjuksköterskan som råkade passera när vår son fick djupa jack av fallet i regnskogen.
.
.
Att resa är för oss att leva fullt ut. Vi älskar möten och vi älskar nya upplevelser då det får oss att känna. Vi reser äntligen på det djupare sätt vi så länge har drömt om. En resa där vi har hus, hem, skola och jobb med oss på ryggen och för första gången lever utan bortre tidsgräns. Många frågar hur vår plan ser ut och vart vi är på väg. Vi svarar stillsamt att det är det vi får se.
”Vi vill egentligen bara leva. Lite långsammare, närmre varann”
.
Jag förstår inte riktigt hur ni ska kunna bo jobba och ha skola på så liten yta men det är ju som tur är inte mitt problem! Lycka till!
Tack Åsa!
Och vi som tycker vi bor jättestort! 🙂 Separata sovrum, tvättmaskin, ett café och ett stort 2,5 meter långt klaffbord i köket.
Att bo i en housetruck på Nya Zeeland bygger mycket på att vara utomhus. Huset på hjul är mer ett väderskydd och en plats att laga mat på. Lektionssalen utanför dörren bjuder på allt mellan vulkaner och delfinhoppning, spännande studiebesök på museum och möten med olika yrken på arbetsplatser. Matteböckerna tar ju inte så stor plats och så har vi ju bara två elever i vår skola.
Så fantastiskt att läsa om ert äventyr. Stort att ta en sånt steg och stödet blev av! Många drömmer nog sådana drömmar men sitter fast i ekorrhjulet och törs inte hoppa av.
Nu ska snart jag och min man göra vår drömresa som vi pratat om sen vi träffades för drygt 40 år sen. Vi ska åka ner till Nya Zeeland och just därför är det extra kul att följa er. Vi kommer om två veckor och ska åka runt själva med bil. Hoppas kunna hitta er nån stans och få köpa en kopp kaffe på andra sidan. Möjligt att vi hör av oss för att leta upp er.
Fortsätt med ert härliga berättande om era upplevelser, både allt kul och allt mindre kul. Det inspirerar kanske till att åtminstone ta tag i drömmar med mycket mindre ambitioner än era men stora nog för många av oss.
Lycka till och vem vet, vi kanske ses.
Hälsningar Ingrid
Vad roligt, namne Ingrid, att vi får vara med att inspirera. Det är allt vi önskar!
Varmt välkomna ner till Landet Mittemot. Ni kommer få en fantastisk resa, det är jag helt säker på. Hör gärna av er om det är något ni behöver hjälp med.
/Ingrid