Mark har tagit one piece-dressen för vuxna till en ny nivå. Den bredaxlade farmaren med vader som stockar och brunbränd, stubbad halvflint dyker i sin mysdress varje kväll lagom till middag. En zebramönstrad fleeceoverall med dragkedjeknäppning på magen. Skrikceris- och svartrandig med lite lagom för korta ärmar på båda sidor av den charmigt putande magen. Vi bor hos Helen och Mark i en Dallasvilla-kopia mitt i deras olivlund. Vår housetruck har stått parkerad här under den Nya Zeeländska vintern, den svenska sommaren, och vi återvände hit för en dryg vecka sedan. Återseendet med vårt hem på hjul var riktigt gott. En lättnad att äntligen komma tillbaka efter 128 dagar på resande fot.
Vi är äntligen framme vid en vardag där vi varken är bundna vid skolterminer, jobbtider eller någon almanacka så vi bestämde oss för att stanna upp ett slag och göra det vi mest av allt längtar efter: skapa oss ett hem. Vår housetruck blev beboelig i mitten av april, flyttbar i början av maj och caféinredningen blev godkänd av myndigheterna strax efteråt. Efter sex månaders strävsamt arbete hade vi nått dit vi ville med lastbilskörkort, godkänd hemskoleläroplan, tillstånd från livsmedelsverket och avtal med ett kafferosteri. Förmodligen av ren utmattning hamnade Ola på sjukhus med en allvarlig infektion i knäet några veckor innan vi skulle resa hem till Sverige. Vi snuvades på möjligheten att sälja den där första koppen kaffe i vårt nybyggda café. Snön föll utanför den ensamstående mammans hemvist, kaminen levererade endast rök, barnen grät varsin dag och utmaningen var näst intill för stor. Allt gick bra till slut och hem till Sverige kom vi, men vi hade inte världens goaste känsla av vår housetruck är vi lämnade den för sin vintervila. Att komma tillbaka hit var tvådelat. Kärleken till vår dröm om en vardag i sällskapet av vår housetruck fanns kvar, men rädslan hade hunnit bygga bo i våra sinnen. Skulle vi verkligen klara av allt som vi nu hade dragit igång?
Vi sålde vårt svenska hus ifjol och samtidigt det mesta som huset rymde. Sedan dess har vi i skön frihet levt väldigt tillfälligt men gott, på många olika sätt. Men nu kände vi att det var dags att skapa ett tryggt bo för att orka vidare äventyr. Vi ville göra husbilen till vår. Ni vet sådär som när man flyttar in i ett nytt hem: det är tillfredsställande att ta bort spåren av de som bott där tidigare och sätta sin egen prägel. Bo in sig med sin egen doft, färgskala och stämning. Så nu har vi börjat måla taket och väggarna. Vi kombinerar färgprover, kollar tapeter, gör inredningsskisser, slipar ett nytt klaffbord, letar soffa, drar om el, sorterar grejer och köper slipmaskin. Det var 14 år sedan vi höll på så här sist i vårt timmerhus i Lännäs. Oj, vad roligt det är! Och vad fint det blir.
Vi gjorde ju en del modereringar i husbilen efter nyår, men renoverade ju egentligen ingenting för vår egen skull eller tänkte på hur vi ville ha det i vårt hem. Det njuter vi av att ha tid till att göra nu. Vi sover, äter och tar kväll inne hos Helen och Mark i deras hus. Om dagarna fixar och trixar vi med allt praktiskt ute i husbilen och varvar det med barnens hemskolundervisning. Fikar gör vi också. Ofta och regelbundet. Det behövs. För er som har renoverat hus så känner ni säkert igen er i att allt ska krångla minst en gång. Gärna två. Och så ska krånglet krångla till sig än en gång innan man kan börja komma framåt och faktiskt se något resultat. ”Måla om går ju snabbt” tänkte vi tills vi blev påminda om hur många kontakter som skulle demonteras, hål som skulle spacklas, slippapper som skulle köpas, kulörer som skulle väljas och hur mycket maskeringstejp som skulle dras. Det sägs att inget går upp emot ett gott grundarbete så den devisen lever vi efter nu. Det går långsamt framåt även om det många dagar känns som mest bakåt…
”Living the dream” som nån sa. Det gör vi verkligen, men det innebär till 70% hårt arbete. ”Nothing is easy” som samma person bekräftande sa. Orden kom från vår tidigare arbetsgivare här i Oamaru som utåt sett är en otroligt lyckad affärskvinna med många priser och utmärkelser på sin lista. Det var nästan lite skönt att höra henne säga det. Hon om någon borde ju veta. ”Living the dream” sas samma andetag som ”Nothing is easy”. När allt krånglar som mest undrar vi ibland uppgivet vad vi gör för fel. Varför vi inte kan ”lyckas” lika enkelt som de vi ser lyckas runt omkring oss – till synes utan större ansträngning. Men så minns vi åter att vi har samma förutsättningar som alla andra. Vi vet att det kostar på att skapa nytt. Nu gäller det för oss att skapa en laddningsstation där vi kan vara trygga vad som än händer. I sex månader har vi levt utan en soffa. Det var ingen bra idé. Vi kommer ta bort en del förvaringsutrymme och klämma in en tvåsits i vårt rullande hem. För oss är en soffa som en säker båt vi kan hoppa i om kvällen när det stormar runt omkring. När husbilen gungar i den faktiska stormen på ön Mittemot, men också när känslosvallens nog så dramatiska stormar ryter inombords. Vi har lätt för att ha för höga krav på oss själva och ta utmaningarna på lite för stort allvar. Skapa känslostormar utifrån eget huvud liksom. Sådana kvällar är det befriande härligt att käka lammstek mittemot Mark. Befriad från allt bordsskick, iklädd ett smittande, bullrigt skratt och sin skrikcerisa sparkdräkt.
Ååååh, jag hade velat se en bild på Mark
Det här var så nära jag vågade komma! 😉
Se denna länk!